För ett tag sedan anordnade Vertigo Förlag en novelltävling där man skulle skriva en novell som utspelade sig i HP Lovecrafts mystiska värld. Så det gjorde jag. Eftersom att jag inte vann dyker den upp här istället. Enjoy!
Beslutet att svänga in till Santa Carla skulle i efterhand visa sig vara ödesdigert. Men när det började skymma och dimman rullade in från havet såg Mikael ingen annan utväg än att stanna till för natten. Han hade kommit iväg senare från Los Angeles än han planerat och den visserligen väldigt vackra men farligt slingriga Highway 1 upp till San Fransisco tog betydligt mer tid i anspråk än Mikael räknat med.
Vägen vindlade och krokade sig med plötsliga möten bakom krön och backar och Mikael upptäckte snart att han spände sig så till den grad bakom ratten att han totalt glömde bort att insupa det fantastiska sceneriet runt honom. Med Stilla Havet till vänster och ett härligt grönskande landskap till höger om sig var det här precis vad Mikael alltid drömt om när han bestämt sig för att bila igenom Kalifornien.
Inte för att han någonsin trott att han skulle få resa ensam. Bilderna i hans huvud visade alltid honom och Sara tillsammans i bilen. I efterhand kunde det tyckas naivt. Hade han ens frågat henne? Eller som alltid bara kallt räknat med att hon skulle vara lika entusiastisk som han själv? Så många gånger hade han bara tagit henne för given. Tills hon tröttnat.
När hon lämnat honom hade världen fallit isär för att sedan sakta och plågsamt bit för bit byggas tillbaka till något som sånär liknade ett liv igen. Han klev upp på morgonen. Gick till jobbet om dagarna. Umgicks med sina vänner. Visade upp en leende fasad som berättade att han var okej. Mer än okej. Han mådde bra. Ingen såg honom somna gråtandes nästintill varje kväll.
Just som han i princip gett upp på att känna sig lycklig och hel igen hade han öppnat mappen märkt: ”Kalifornien” på sin PC. Den halvt om halvt bortglömda resan blev hans livboj. Dagar som förut känts nattsvarta fick mer och mer ljus för varje vecka resan närmade sig. Mikael blev snudd på besatt att läsa på om Kalifornien och lära sig allt han kunde. Det fanns så mycket att se. Så mycket att göra.
Från storstadslarmet i Los Angeles till lugnet i naturens underverk Redwood Forest. Från vidsträckta ökenlandskap under knallblå himmel och gassande sol till havets mäktiga rullande vågor i piskande regn och hård blåst. Från ytliga låtsasmänniskor i Hollywood till genuina hippies i San Fransisco. Det mesta rymdes, möttes och fanns i Kalifornien.
Resan hade hittills varit allt Mikael kunnat önska sig när han suttit i det vinterbleka Sverige och planerat sin färd. En hel månad fri från jobb, förväntningar och gamla minnen. Istället hade han skapat sig nya minnen. Minnen som inte gjorde ont i hjärtat när de bubblade upp till ytan.
Som så många andra direkt livsavgörande beslut valde Mikael Santa Carla på måfå och i all hast. Dimman hade smugit sig in över land lika tyst och sakta som en tjuv om natten. Sedan när den fått fotfäste hade den brett ut sig och totalt förändrat landskapsbilden. Från att redan ha kört under hastighetsgränsen blev Mikael nu tvungen att krypköra. Varje meter blev en plåga där han ständigt förväntade sig att köra in i en bil.
När han väl bestämde sig för att svänga av den klassiska kustvägen in på avtagsvägen märkt ”Santa Carla” slappnade han av. Bara ett par minuter till i bilen innan han skulle hitta ett litet fik. Stanna till och vila några timmar. Få sig en rejäl amerikansk portion kött och potatis. Lite blaskigt kaffe. Lättade dimman kanske han kunde fortsätta. Annars fanns det säkert ett par motell att välja på.
Krocken chockade honom svårt. Dels för att han mentalt såg sig själv sitta i ett bås av röd vinyl med en sirloin steak på tallriken framför sig, dels för att alla bilder av krockar i hans huvud hade med bilar att göra. Inte unga kvinnor. Det som räddade hennes liv var att han fortfarande krypkörde och att han reagerade blixtsnabbt med foten på bromsen.
Den högra stötfångaren träffade henne i höjd med höften och kraften fick henne att falla handlöst baklänges bortåt mot den lilla dikesgrenen som följde avtagsvägen. Mikael bromsade så kraftigt att han själv slungades framåt och bilbältet hårt skar in i hans nyckelben. Med händerna på ratten och blicken stirrandes rakt framför sig satt Mikael kvar i bilen i tiotalet sekunder innan hans hjärna lyckades smälta vad som hänt. Först då rusade han ut ur bilen och bad en snabb bön till en Gud han inte trodde på att kvinnan fortfarande var vid liv.
I den täta dimman såg han henne inte och det var först när han tagit ytterligare några stapplande kliv på darriga ben mot högra sidan vägen som han såg konturen av hennes kropp till hälften på vägen och till hälften nerhasad i diket. Hon var barfota och spartanskt klädd i bara ett par jeans och en t-shirt vilket inte var helt ovanligt i det varma klimatet. Dock hade dimman gjort luften fuktig och kylig och Mikael kunde inte annat än att tro att hon hade bilen i närheten. Kanske hade den gått sönder eller så hade hon inte vågat köra längre i dimman och gått ut till fots för att försöka hitta hjälp.
När han knäböjde vid henne såg han blodet. Det täckte nästan hela hennes ansikte och gav hennes finlemmade drag ett kusligt utseende likt en blodtäckt dödskalle. Under flera livslånga sekunder var han övertygad om att han dödat henne trots allt tills han insåg att blodet mestadels kom från ytliga skärsår och ett lite djupare sår vid kindbenet. Troligtvis hade hon snurrat runt i fallet och skrapat upp ansiktet rejält innan hon slutligen kommit till ro på rygg i det fuktiga gräset i diket.
Ett par mindre stenar stack upp här och där runt henne vilket bara stärkte hans misstankar. Utan att tänka på vad han gjorde tog han upp hennes handled och kände efter en puls vilken han hittade nästan direkt. Åratal av information från filmer, teveserier, böcker, serietidningar och några få anslagstavlor om hur man hanterade skadade vid olyckor han sett i någon läkarmottagning virvlade förbi i hans huvud. Ingenting fastnade och istället lutade han sig fram över henne och skakade henne försiktigt i ena axeln.
-Excuse me, miss? You okay?
Ingen reaktion. Hon måste tuppat av från smällen. Mikael tittade sig desperat om men såg ingenting i den täta dimman. Fumligt fick han fram sin mobiltelefon och med stela, kalla fingrar slog han ”911”. Först nu märkte han att han andades i korta stötvisa andetag och tvingade sig att börja andas lugnare. Trots den kyliga luften svettades han och magen var i uppror.
-Welcome to 911.
-Yes hello! My name is…
-All operators are busy right now. Please hold.
-Vad fan!
Argt stängde han av mobilen och slängde den nästan i marken i ren frustration. Ännu en gång försökte han ruska henne i axeln i hopp om att väcka henne med samma misslyckade utgång. Det fanns inga andra val. Mikael tog spjärn med fötterna stadig placerade på marken och lyckades få in sina armar under henne. Vänster arm under nacken och höger arm i knävecken. Med en grymtning reste han på sig. Tack och lov vägde hon inte så mycket som han befarat och han lyckades utan större problem få med sig henne till bilen.
Efter lite trixande fick han upp bakdörren och la henne så försiktigt han kunde i baksätet innan han skyndade runt bilen och hoppade in på förarplats. Lusten att trampa gasen i botten höll på att driva honom till att göra just det, men det lilla förnuft som fortfarande styrde trots chocken fick honom att ta det lugnt med gaspedalen. Oändligt sakta rullade bilen neråt mot den lilla kuststaden.
Att läsa skyltar var omöjligt. Dimman kändes lika tät som bomull och det gick inte att se mer än någon meter framför sig. Santa Carlas invånare verkade hade dragit sig inomhus när dimman rullat in och Mikael var till synes ensam ute på gatorna. De flesta amerikanska städerna var uppbyggda på samma sätt och Mikael följde sin instinkt mot vad han hoppades var centrum. Hittade han dit kunde ett sjukhus eller läkarmottagning inte vara långt borta. Åtminstone i teorin.
Med jämna mellanrum stannade han bilen helt och vände sig om för att titta till den unga kvinnan. Hennes andhämtning var jämn men utöver det uppvisade hon inga livstecken. Utan att ha en aning om hennes situation var akut eller inte och utan medel att göra något åt det fortsatte han sitt fruktlösa sökande efter ett sjukhus. Just som han funderade på att kliva ur bilen och knacka på första bästa hus för att få hjälp gled en polisbil upp bakom honom och drog på sina blåljus.
Under hela amerikaresan hade han bara varit rädd för en enda sak och det var att bli stannad av polisen. Förmodligen baserade han alla sina farhågor på för många actionfilmer men amerikansk polis verkade vara bister och hård. Att bli stoppad för en trafikförseelse var det sista han ville och därför hade han kört lagligt och sansat under hela sin resa.
Samtidigt som konstapeln klev ut ur sin bil lät Mikael elhissarna dra ner rutan. Doften av tång, salt och fisk svepte in genom det öppna fönstret och det verkade nästan som om dimman tog sig in i bilen.
-License and registration please.
Konstapelns röst var mekanisk och torr. Hur många gånger hade han inte behövt säga samma sak till de människor han stoppat? Dag ut och dag in, år efter år. Fulla och skräniga ungdomar, kokainstinna IT-gurus och marijuanapåverkade hippies. Som kanske hade en dold pistol i bilen. Mikael förstod plötsligt varför konstapeln lät som han lät.
-Hello officer. Could you please help me get to a hospital?
-License and registration please.
Mikael började stressat leta efter de papper som visade att det var en hyrbil samtidigt som han grävde efter sitt körkort med andra handen. Polismannen stod raklång och stadig utanför förarfönstret och väntade tålmodigt. Mikael kände en våg av lättnad när han såg att konstapeln inte höll ena handen på sitt tjänstevapen. Istället höll han ett block och en penna i ena handen och den andra hängde slappt utmed sidan på kroppen.
-Here you go sir. I have an injured lady in the back seat. I really need to get to a hospital.
Tystnad i flera sekunder. Sedan med samma monotona och halvt uttråkade röst.
-A lady?
-Yeah well, a woman. A young woman. I accidentally hit her with my car. An honest mistake sir. The fog and all.
Direkt när hans nervösa pladder tog slut kunde han ha slagit sig för pannan. Vad var det första polisen alltid sa till alla brottsmisstänkta? Att man har rätt att hålla tyst. Och här babblade han ur sig allt som kunde användas som bevisning mot honom. Fast bevisning för vad? Han hade inte gjort något fel. Det var en ren olycka. Ingen kunde klandra honom för det. Inte i den här täta dimman. Och inte med tanke på den låga hastighet han hållit.
Polisen tog ett kliv åt sidan och öppnade bakdörren. Återigen tystnad medan han tycktes granska den blodiga tjejen som låg avsvimmad i baksätet. Mikael tänkte föreslå ett sjukhus igen när han kom på att poliser i USA säkert kunde bli förbannade för ingenting. En omgång med batongen var det sista han ville råka ut för.
Ännu en gång förbryllades han över sina tankar. Vilken anledning hade konstapeln att slå honom med batongen? Det var orimligt. Mikael lovade sig själv att sluta titta på actionfilmer i framtiden.
-Follow me.
Konstapeln stängde bakdörren med en hård smäll som fick Mikael att hoppa till framme vid ratten. I ett förvirrat ögonblick trodde han att konstapeln menat att han skulle kliva ur bilen och följa efter honom tills Mikael insåg att han skulle följa efter polisbilen i sin egen bil. Mycket riktigt svängde polisbilen ut bredvid och förbi honom fortfarande med blåljusen påslagna.
Konstapeln verkade känna till gatorna väl och höll betydligt högre hastighet än Mikael vågat sig på. Även nu med blåljusen framför sig som en sorts fyr dunkade hjärtat hårt i bröstkorgen och händerna på ratten var klibbiga av svett. Det gick fort undan och Mikael kunde knappt se någonting framför sig. Han var livrädd att ännu en person skulle dyka upp ur tomma intet och bli påkörd men vågade inte sakta ner av rädsla att hamna på efterkälken och tappa bort polisbilen helt.
Ju längre de åkte desto mer klarnade dimman upp. Efter ett par minuters nervös körning med nerver och sinnen på helspänn började Mikael se mer än bara någon meter framför sig. De var uppenbarligen på väg ner mot havet. I backspegeln såg Mikael inget annat än en tjock vägg av dimma. Framför honom löstes dimman upp nästan helt och han kunde se polisbilen sakta in vid en pir som stack ut rakt ut i det mörkt skummande vattnet.
Varför stannade de till här? Hur han än ansträngde ögonen kunde han inte se något som liknade ett sjukhus bland de byggnader som stod resta kring piren och kajen. Polisbilen stannade och Mikael kunde inget annat än att parkera precis bakom den. Han tryckte ner rutan igen och stanken av fisk och tång var nästan övermäktig. Under den i vanliga fall ganska behagliga doften kunde han känna en annan lukt. Mer som en odör. Rutten fisk kanske som någon fiskhandlare inte stuvat undan i tid.
Konstapeln satt orörlig kvar i bilen. Mikael kvävde en impuls att tuta på honom. Istället vände han sig om och tittade till den skadade kvinnan igen. Chocken att se hennes stora ögon stirra rakt på honom fick honom att rycka till. Armbågen kom åt biltutan och en kort ljudstöt trasade sönder tystnaden och stillheten där bara enstaka fiskmåsars skri och vågornas rullande kunde höras.
Kvinnan satte sig upp med ett ryck och tittade oförstående på honom. Hon verkade förvirrad och såg först på Mikael och sedan ut genom fönstret.
-Hey, how you doing? You okay?
Mikael sträckte försiktigt fram handen till hälften som hälsning och till hälften som ett sätt att visa att han var ofarlig. Kvinnan blinkade sakta ett par gånger och fortsatte titta ut genom fönstret. Hon såg nästan drogad ut. Mikael skulle precis fråga henne igen hur hon mådde när hennes blick fastnade på piren. Som om någon skickat en elektrisk stöt genom hennes kropp flög hon upp ur sätet och försökte desperat slänga upp dörren.
-No no no. Take it easy. It’s okay. You were in an accident. But it’s okay now. The police are here and everything will be fine.
När han nämnde polisen gav kvinnan upp ett tjut som fick det att isas i ådrorna. Ljudet fick den tidigare biltutan att låta som en mjuk viskning i jämförelse. Mikaels puls hade ökat betydligt och samtidigt som kvinnan äntligen fick upp dörren och mer ramlade ut än klev ut passade även Mikael på att ta sig ur bilen. Och krockade nästan med konstapeln som Mikael totalt glömt bort när kvinnan börjat skrika och slå omkring sig.
-Jesus Christ you scared me!
Konstapeln tittade på honom med tomma ögon och sa inget. Kalla kårar strök över ryggraden på Mikael och han backade instinktivt bakåt ett steg och slog med ryggen i bilen. På andra sidan bilen hade kvinnan lyckats ta sig på fötter. Hon vred sig ett halvt varv mot Mikael och konstapeln och började skrika och gråta när hon såg polismannen stirra på henne.
-Cthulhu, sa polismannen. Cthulhu. Cthulhu.
Utan att bry sig om Mikael tog konstapeln ett par raska och snabba kliv runt motorhuven mot kvinnan. Hon stod fastfrusen av fasa ända tills det nästan var för sent. Precis som konstapeln sträckte sig efter henne vände hon på klacken och började springa. Istället för att jaga efter henne stannade polismannen och upprepade det konstiga ordet.
-Cthulhu.
-Sir? What the hell is going on here?
Konstapeln vände sig om mot Mikael och öppnade sin mun. Ur den kröp en tentakel fram. Det såg ut som en bläckfisktentakel med små sugkoppar på ena sidan och en slemmig slät yta på andra. Äckel blandat med avsky och rädsla vällde över Mikael och han kräktes rakt på förarsätet.
Tentakeln landade på biltaket med ett blött ljud och slingrade sig som en orm över metallen med små sugande klickljud. Med magen fortfarande i uppror stirrade Mikael oförstående på hur tentakeln nådde hans sida bilen. Stanken av rutten fisk var starkare än någonsin och Mikael förstod att det kom från tentakeln. Först när tentakeln fortsatte ut i luften där taket slutade mot hans ansikte och nästan nuddade vid honom fick Mikaels ben liv.
Högerhanden slog instinktivt bort tentakeln från hans ansikte samtidigt som han backade flera steg. Beröringen var kall och slemmig. Äcklat torkade han snabbt av baksidan av handen på sina jeans. Tentakeln stannade till i luften som om den tvekade innan den lika snabbt ålade sig tillbaka in i munnen på polisen.
-Cthulhu.
-Fuck you!
Mikael var knappt medveten om att han yttrat orden. Hjärnan arbetade i högfart för att försöka bearbeta det omöjliga den nyss registrerat. Vad som än hände ville Mikael inte vara kvar här. Inte i närheten av konstapeln eller bläckfisken eller vad fan det nu än var. Han såg sig om efter kvinnan som försvunnit in i dimman. Även om dimman inte var så tät längre kunde han inte se mer än tiotalet meter framför sig innan det blev svårt att urskilja vad som var vad bland den böljande röklika dimman.
Med siktet inställt åt det håll hon sprungit iväg började Mikael småjogga. Han bromsade paniken från att skena och tvingade sig att inte bara blint rusa iväg. Det kunde finnas fler som konstapeln ute i dimman och han ville inte råka springa in i en väntande tentakel. Tanken på den vidriga beröringen fick honom att rysa och han torkade återigen tankspritt av handen mot jeansen.
Gång på gång vände sig Mikael om men polisen följde inte efter. Han stod still vid bilarna och tittade åt Mikaels håll tills dimman förvandlade honom först till en mörk silhuett och sedan slukade honom helt. Lätt joggande kom Mikael till en vägkorsning där vägen svängde högerut och upp mot staden eller fortsatte rakt längst med vattnet.
Mikael stannade och tvekade. Inne i staden hade det varit folktomt och helt dött på gatorna. Även om det fanns fler monster som polisen kunde Mikael säkert hitta mängder med ställen att gömma sig på. Å andra sidan kanske varje hus var fullt av tentakelmonster. Då skulle han springa rakt in i deras boning. Vägen längst vattnet ledde bort från staden. Förhoppningsvis ut ur staden. Å andra sidan påminde tentakeln om bläckfiskar och de levde i havet. Det fanns i så fall en risk att han sprang rakt på deras boning där istället.
Med en sista blick över axeln för att försäkra sig om att polisen verkligen inte följde efter honom valde Mikael att fortsätta vägen längst med vattnet. Efter femtiotalet meter ångrade han sig. Stanken av död och förruttnelse blev starkare och starkare ju längre han kom. Efter ytterligare tiotalet meter stannade han. Satte huvudet på sned och lyssnade.
-Cthulhu. Cthulhu. Cthulhu.
Flera röster som mässade. Först svagt och långt bort men närmare och närmare för varje sekund. Det lät som en hel folksamling galningar var på väg rakt mot honom. Utan att tveka ännu mer och förlora dyrbara sekunder vände Mikael på klacken och började springa tillbaka mot korsningen. Fötterna rörde sig betydligt snabbare nu på asfalten än tidigare. Hjärtat dundrade i bröstkorgen på honom och paniken bubblade upp mot ytan. Han kämpade för att behålla kontrollen. Om paniken urartade skulle han inte kunna ta ett enda rationellt beslut och då var det slut på honom. Så mycket var han säker på.
Framme vid korsningen svängde han vänster för att snabbt stanna. En figur rörde sig i dimman framför honom. Hans blick irrade runt honom på jakt efter vad som helst som kunde användas som vapen men såg inget användbart. Med knutna nävar gick han sakta gestalten till mötes. När kvinnan han kört på lösgjorde sig ur dimman släppte en del av spänningen och han andades ljudligt ut.
-Miss? Remember me? From the car? I’m not gonna harm you. I’m not like that…that thing over there.
Medan han pratade gick han i raskt takt mot henne. Hon stannade och väntade in honom. Tack och lov verkade hon inte vara i chock- och paniktillstånd längre. Kanske kunde hon visa honom vägen ut från den här hålan. Hade hon klarat sig nästan hela vägen en gång kunde hon säkert göra det igen med Mikael som sällskap.
-You know the way outta here?
Hon öppnade sin väntande famn mot honom i en kram. Hans första reaktion var att rusa rakt in i den och krama om henne hårt innan de skulle hitta en väg ut. Mänsklig närhet hade aldrig känts viktigare än nu. Så såg han hennes ögon. Samma glansiga tomma blick som konstapelns. Strupen snörptes ihop och han fick svårt att andas.
-Cthulhu, sa hon prövande.
-Nej.
-Cthulhu.
Säkrare den här gången.
-Neeeej, gnydde Mikael.
-Cthulhu.
Efter tredje gången slingrade sig en liten tentakel ut från hennes mun och verkade nästan vinka honom till sig. I samma ögonblick lättade dimman och Mikael kunde se hundratals människor stå tysta några meter bakom kvinnan.
-Cthulhu.
Som på en given signal hade alla sagt det mystiska ordet samtidigt. Ordet ekade ut över havet och Mikael kände något gå sönder inom honom. Plötsligt stod han på vansinnets rand och han visste inte om han skulle klara av att ta sig tillbaka till den människa han en gång tidigare varit. När hundratals tentakler slingrade sig ut ur hundratals munnar började han skrika. Och springa i blind panik.
Nere i korsningen stod ytterligare några hundra människor och stirrade tomt på honom. En del hade tentaklerna ute och en del mässade om och om igen:-Cthulhu. Cthulhu. Cthulhu.
Utan att tänka på vart han var på väg rusade han vidare tillbaka mot bilen. Kanske han kunde hoppa in i den och köra. Stod det fler människor i vägen skulle han plöja igenom dem som ett bowlingklot genom käglor. Han skulle fortsätta köra hela vägen till San Francisco. Hela vägen till flygplatsen. Han skulle kliva på ett flygplan hem till Sverige och aldrig någonsin komma tillbaka till USA igen.
Bara han klarade sig ur den här mardrömmen först.
Nere vid bilen stod konstapeln fortfarande kvar. Inget i hans ansiktsuttryck förrådde om han kände igen Mikael eller inte. Tentakeln slingrade sig in och ut i munnen på honom. Möjligtvis hade Mikaels plan att hoppa in i bilen fungerat. Om inte ett par hundra människor redan stått runt bilen och väntat på honom.
-Cthulhu. Cthulhu. Cthulhu.
Mässandet ökade i styrka hela tiden. Det penetrerade genom ben och märg och fick hela Mikaels kropp att vibrera av olust. Panikslaget vände och vred han sig åt alla håll och kanter för att försöka hitta en utväg. Vart han än såg kom klungor av folk med tentakler ur munnarna mot honom. Från alla håll utom havet.
Vattnet var varmt vid Los Angeles. Det visste han för han hade badat i det för bara ett par dagar sedan. Vattnet var iskallt vid San Francisco. Det visste han för det hade han sett i flertalet dokumentärfilmer om rymningar från det beryktade fängelset Alcatraz. Frågan han ställde sig nu när han sprang allt han orkade mot piren var var brytpunkten fanns. Hade han hunnit så långt norrut nu att han skulle dyka rakt ner i iskallt vatten och därmed en förmodad säker död? Eller befann han sig fortfarande tillräckligt söderut för vattnet att vara varmt nog för honom att överleva ett par timmar i det?
Inte för att det spelade någon roll. Stannade han där han var skulle hans öde vara värre än döden. Kvinnan hade lämnat hans baksäte skrikandes men mänsklig. Bara minuter senare hade hon tentakler krypande ur munnen på henne. Vad som än hände ville han inte bli en av dem.
Längst ut på piren stannade han andfådd och vände sig om. En stor massa av de avskyvärda tentakelvarelserna hade sakta börjat röra sig ut på piren mot honom. Det fanns ingenstans att ta vägen förutom ner i vattnet nu. Mikael övervägde att ta av sig skor och jeans men bestämde sig för att det inte spelade roll.
-Cthulhu. Cthulhu. Cthulhu.
Det var nästan som att ordet gick rakt in i hjärnan på honom. Varelserna verkade bara bli fler och fler på land och ju närmare de kom honom ute på piren ju högre blev det fanatiska mässandet. Han kvävde en impuls att be dem dra åt helvete och bestämde sig för att spara på krafterna istället.
Med nervösa och fumliga ben klättrade han upp på staketet som omgav piren och stod vilt fäktande med armarna för att behålla balansen på det översta räcket. Ner till vattnet var det kanske fem, sex meter och Mikael hoppades verkligen att det mörka havet var tillräckligt djupt när han väl landade. En svag bris förde med sig den nu nästan välbekanta doften av död fisk, rutten frukt och avföring.
Han gjorde sig redo att hoppa när vattnet började sjuda och bubbla under honom. Upp från djupet kom en enorm varelse som enbart tycktes bestå av tänder och tentakler. En gigantisk gapande mun med sylvassa rader av rakbladsvassa knivar välkomnade honom att hoppa. Tentakel efter tentakel rörde sig skickligt in och ut mellan tänderna och verkade göra en ansats att gripa tag i Mikael och dra ner honom till hans väntande död.
När en röst lika gammal som universum kom vrålande ur den avgrund som var tänder, tentakler och död förlorade Mikael kampen om sitt förstånd och sprang skrattandes in i vansinnets värld. Det sista ord han hörde innan han föll ner i mörkret var lika olycksbådande som ondskefullt.
-Cthulhu.
fredag, december 02, 2011
tisdag, mars 08, 2011
Vad hände med ett intressant inlägg varje fredag? (Fyllosofi 14)
Det bidde inte så. Mest för att jag fokuserar all tid och kraft på nästa roman som måste bli klar nångång. Så uppdateringar här kommer inte hända på bra jävla länge.
Hårdrock!
/Surskägget
Hårdrock!
/Surskägget
fredag, december 24, 2010
fredag, december 17, 2010
Hey ho let's go (Fyllosofi 12)
Vardagen är ganska tråkig. Let’s face it. De flesta av oss vaknar upp på måndag och går till jobbet/plugget/arbetsförmedlingen, äter lunch, fortsätter jobba/plugga/glo på teve, äter middag, umgås lite med barn/respektive/fyra väggar och somnar. Upprepa måndag till fredag.
På fredag tar man ett glas extra rött till maten/ett par AW-bira/super skallen i bitar för att glömma allt. Vaknar till på lördag morgon pigg som en mört/enbart för att barnen hoppar i sängen/så bakfull att man vill glömma att man lever och ser fram emot kvällens middag/fest/suporgie. Söndagar förflyter i all sin ångestframbringande stillhet med hotet om måndag runt hörnet.
Visst springer många på konsert/teater/bio/krogen med jämna mellanrum och tror att just deras liv därmed är lite mer intressant än alla andras men nej det är det inte. Det följer i stort sett samma rutt ändå.
De som åtminstone på papper faktiskt sticker ut från detta ekorrhjul, säg rockstjärnor, lever egentligen ännu mer inrutade liv än alla andra. Jag menar sug på den här: vakna bakis på sönderslaget hotellrum, in i turnébuss bakis som fan, göra några intervjuer med andra ansikten men samma frågor som igår, kröka lite inför gig, gig, kröka mycket efter gig, knulla groupie, slå sönder hotellrum, åka vidare i turnébuss bakis som fan. När turnén är slut ska det skrivas ny skiva, spelas in och sen ut på turné igen.
Och hur unik man än är som artist är chansen 99,99% att nån annan redan gjort allt tidigare. Inte undra på att artister mer än andra tar till kröken och knarket. Det dövar åtminstone det monotona litegrann och en sann artist lever ju mest för att slippa det monotona 9 till 5-jobbet vi andra sliter ut oss med men fastnar nästan värre i det än vi andra fast på ett annat sätt.
Vilket för mig till poängen med denna långa harang av ord. Alkohol. Sprit. Fylla. Mmmm maltwhisky. Visst kan man ha kul utan sprit. Frågan är varför man skulle vilja? Visst, jag har förståelse att det finns en liten procent som inte klarar sig i livet utan sprit till frukost, en kvarting till lunch och en sjuttis till middag. Jag, liksom alla andra, har alkoholister i familjen (rentav en kusin som var en riktig parkbänksalkis, var säger jag för att han är död nu, den inte så glamorösa kvävdes-på-sina-egna-spyor-döden en del rockstjärnor känner så väl igen). Det innebär inte att jag och alla andra som kan ta oss en stänkare eller tio utan att fastna i ett beroende ska ha dåligt samvete för det.
Nästan alla de roligaste stunderna i mitt liv har haft alkohol med i bilden. Så många sköna fester, så många roliga människor, så många härliga nya vänner, så många otroligt galet bra minnen där dekadensen flödade lika fritt och härligt som vinet i Pans trädgård.
Tänk alla härligt spontana ogenomtänkta beslut man tar med ett par glas innanför västen. Den där efterfesten i nån sketen förort med den där mysiga tjejen du helt plötsligt hånglar med och med lite tur ligger med. Eller den där sköna snubben du hänger med hem som har alla bootlegs från senaste Springsteenturnén som man lyssnar igenom tillsammans och pratar storheten med Bossen. Eller den där gången du köpte flygbiljett till Skottland en vecka trots att du egentligen inte hade råd men på fyllan kändes det som absolut rätt och så hade du en grymt kul vecka i Skottland med mängder av upplevelser du inte skulle haft annars.
Homer Simpson säger det bäst: ”To alcohol! The cause of, and solution to, all of life’s problems.” Amen broder, amen.
Hårdrock!
/Surskägget
På fredag tar man ett glas extra rött till maten/ett par AW-bira/super skallen i bitar för att glömma allt. Vaknar till på lördag morgon pigg som en mört/enbart för att barnen hoppar i sängen/så bakfull att man vill glömma att man lever och ser fram emot kvällens middag/fest/suporgie. Söndagar förflyter i all sin ångestframbringande stillhet med hotet om måndag runt hörnet.
Visst springer många på konsert/teater/bio/krogen med jämna mellanrum och tror att just deras liv därmed är lite mer intressant än alla andras men nej det är det inte. Det följer i stort sett samma rutt ändå.
De som åtminstone på papper faktiskt sticker ut från detta ekorrhjul, säg rockstjärnor, lever egentligen ännu mer inrutade liv än alla andra. Jag menar sug på den här: vakna bakis på sönderslaget hotellrum, in i turnébuss bakis som fan, göra några intervjuer med andra ansikten men samma frågor som igår, kröka lite inför gig, gig, kröka mycket efter gig, knulla groupie, slå sönder hotellrum, åka vidare i turnébuss bakis som fan. När turnén är slut ska det skrivas ny skiva, spelas in och sen ut på turné igen.
Och hur unik man än är som artist är chansen 99,99% att nån annan redan gjort allt tidigare. Inte undra på att artister mer än andra tar till kröken och knarket. Det dövar åtminstone det monotona litegrann och en sann artist lever ju mest för att slippa det monotona 9 till 5-jobbet vi andra sliter ut oss med men fastnar nästan värre i det än vi andra fast på ett annat sätt.
Vilket för mig till poängen med denna långa harang av ord. Alkohol. Sprit. Fylla. Mmmm maltwhisky. Visst kan man ha kul utan sprit. Frågan är varför man skulle vilja? Visst, jag har förståelse att det finns en liten procent som inte klarar sig i livet utan sprit till frukost, en kvarting till lunch och en sjuttis till middag. Jag, liksom alla andra, har alkoholister i familjen (rentav en kusin som var en riktig parkbänksalkis, var säger jag för att han är död nu, den inte så glamorösa kvävdes-på-sina-egna-spyor-döden en del rockstjärnor känner så väl igen). Det innebär inte att jag och alla andra som kan ta oss en stänkare eller tio utan att fastna i ett beroende ska ha dåligt samvete för det.
Nästan alla de roligaste stunderna i mitt liv har haft alkohol med i bilden. Så många sköna fester, så många roliga människor, så många härliga nya vänner, så många otroligt galet bra minnen där dekadensen flödade lika fritt och härligt som vinet i Pans trädgård.
Tänk alla härligt spontana ogenomtänkta beslut man tar med ett par glas innanför västen. Den där efterfesten i nån sketen förort med den där mysiga tjejen du helt plötsligt hånglar med och med lite tur ligger med. Eller den där sköna snubben du hänger med hem som har alla bootlegs från senaste Springsteenturnén som man lyssnar igenom tillsammans och pratar storheten med Bossen. Eller den där gången du köpte flygbiljett till Skottland en vecka trots att du egentligen inte hade råd men på fyllan kändes det som absolut rätt och så hade du en grymt kul vecka i Skottland med mängder av upplevelser du inte skulle haft annars.
Homer Simpson säger det bäst: ”To alcohol! The cause of, and solution to, all of life’s problems.” Amen broder, amen.
Hårdrock!
/Surskägget
fredag, december 10, 2010
I fart in your general direction (Fyllosofi 11)
Jag vet inte om det är sant eller inte men Madonna ska en gång ha sagt: ”Jag gillar att bo i en storstad för då kan man fisa utan att nån vet vem det var”. Av nån anledning har det citatet fastnat och jag brukar tänka på det med jämna mellanrum när jag är ute och promenerar och känner skumma dofter som når mina näsborrar (tänker även på de många stackars hundarna som lär känna en miljard äckliga dofter mer än mig).
Det härliga med Madonnas påstådda citat är att det är fullkomligt sant. Om du sitter i ett rum med tre personer och drar av en riktig rökare är det direkt uppenbart vem det var. Men står du i publiken på ett fullsatt Globen och tar i så det stänker i kallingarna är det ingen som har en susning. Glider du runt på Kungsgatan i julrusningen och släpper en smygare kommer ingen veta vem det var. Inte ens om du har oturen att åka på en fis som hänger med dig ett par meter där du går. Det kan fortfarande vara nån av alla andra runtomkring dig.
Det riktigt härliga med detta är att alla är livrädda för att få skulden. Därför är det heller ingen som påpekar att det luktar fis. Den som sa det var det eller hur? Tänk dig själv om en tant skulle studsa upp och börja skrika om att det luktar äckligt och att den som släppte sig är ett svin. Vem skulle du då tro hade skulden?
Min favorithistoria är hur en bekant (vi kan kalla honom Emil för enkelhetens skull) till min pappa fick reda på av doktorn att han inte fick hålla inne sina gaser längre. Det är nämligen inte bra för tarmarna och eftersom att Emil hade magproblem fick han under inga omständigheter hålla inne sina pruttar för det skulle försämra magsjukdomen.
Emil hamnade på en ganska tom t-banevagn när en redig stänkare kom över honom. Med doktorns varnande ord ringande i skallen kände Emil inte att han hade något val. Han sköt salut och det ekade i hela tunnelbanesystemet. Folk tystnade och tittade över mot den del av vagnen där Emil stod. Den enda andra personen där var en annan medelålders man. Snabbt som tanken spände Emil ögonen i den stackars oskyldiga mannen och röt:-Fy fan vad äckligt! Skäms du inte!
Den som sa det han var det som sagt. Men mannen säckade ihop som om han verkligen var den skyldige och Emil kunde lämna tunnelbanan med fanan hissad.
Häromdagen satt jag själv på en fullsatt t-bana när en otrolig odör av högsta stankrang spred sig som en kväljande hinna av svavel och kompost över hela vagnen (okej, jag har ingen aning om spridningen av stanken, förmodligen bara de närmaste sätena, men det luktade som om det skulle ha kunnat spridits i hela vagnen). Hade jag varit mer kräsmagad hade jag säkert spytt av bara lukten, så illa var det.
Som de flesta fisar försvann lukten efter några sekunder. Men förövaren var inte nöjd. Gång på gång på gång spred sig stanken av rutten fisk, gamla ägg och massgravar över oss stackars oskyldiga passagerare. Till slut var jag äntligen framme vid min hållplats. Och då slår det mig. Tänk om den skyldige också kliver av nu. Då kommer det inte lukta mer och då kommer säkert en del misstänka mig! Jag som är oskyldig! Det är ju för jävligt.
Stressad och nervös försöker jag förmedla med mitt kroppsspråk att det inte alls var jag samtidigt som jag hoppas på att förövaren sitter kvar och sprider sitt kroppsliga kaos. Så oavsett om Madonnas ord är sanna eller inte är det alltid risk att man åker dit även om man är oskyldig. Tänk på det nästa gång fislukten når dig. Och kom inte och säg att jag inte varnade dig när du får arga blickar.
Den som sa det han var det? Jo pyttsan!
Hårdrock!
/Surskägget
Det härliga med Madonnas påstådda citat är att det är fullkomligt sant. Om du sitter i ett rum med tre personer och drar av en riktig rökare är det direkt uppenbart vem det var. Men står du i publiken på ett fullsatt Globen och tar i så det stänker i kallingarna är det ingen som har en susning. Glider du runt på Kungsgatan i julrusningen och släpper en smygare kommer ingen veta vem det var. Inte ens om du har oturen att åka på en fis som hänger med dig ett par meter där du går. Det kan fortfarande vara nån av alla andra runtomkring dig.
Det riktigt härliga med detta är att alla är livrädda för att få skulden. Därför är det heller ingen som påpekar att det luktar fis. Den som sa det var det eller hur? Tänk dig själv om en tant skulle studsa upp och börja skrika om att det luktar äckligt och att den som släppte sig är ett svin. Vem skulle du då tro hade skulden?
Min favorithistoria är hur en bekant (vi kan kalla honom Emil för enkelhetens skull) till min pappa fick reda på av doktorn att han inte fick hålla inne sina gaser längre. Det är nämligen inte bra för tarmarna och eftersom att Emil hade magproblem fick han under inga omständigheter hålla inne sina pruttar för det skulle försämra magsjukdomen.
Emil hamnade på en ganska tom t-banevagn när en redig stänkare kom över honom. Med doktorns varnande ord ringande i skallen kände Emil inte att han hade något val. Han sköt salut och det ekade i hela tunnelbanesystemet. Folk tystnade och tittade över mot den del av vagnen där Emil stod. Den enda andra personen där var en annan medelålders man. Snabbt som tanken spände Emil ögonen i den stackars oskyldiga mannen och röt:-Fy fan vad äckligt! Skäms du inte!
Den som sa det han var det som sagt. Men mannen säckade ihop som om han verkligen var den skyldige och Emil kunde lämna tunnelbanan med fanan hissad.
Häromdagen satt jag själv på en fullsatt t-bana när en otrolig odör av högsta stankrang spred sig som en kväljande hinna av svavel och kompost över hela vagnen (okej, jag har ingen aning om spridningen av stanken, förmodligen bara de närmaste sätena, men det luktade som om det skulle ha kunnat spridits i hela vagnen). Hade jag varit mer kräsmagad hade jag säkert spytt av bara lukten, så illa var det.
Som de flesta fisar försvann lukten efter några sekunder. Men förövaren var inte nöjd. Gång på gång på gång spred sig stanken av rutten fisk, gamla ägg och massgravar över oss stackars oskyldiga passagerare. Till slut var jag äntligen framme vid min hållplats. Och då slår det mig. Tänk om den skyldige också kliver av nu. Då kommer det inte lukta mer och då kommer säkert en del misstänka mig! Jag som är oskyldig! Det är ju för jävligt.
Stressad och nervös försöker jag förmedla med mitt kroppsspråk att det inte alls var jag samtidigt som jag hoppas på att förövaren sitter kvar och sprider sitt kroppsliga kaos. Så oavsett om Madonnas ord är sanna eller inte är det alltid risk att man åker dit även om man är oskyldig. Tänk på det nästa gång fislukten når dig. Och kom inte och säg att jag inte varnade dig när du får arga blickar.
Den som sa det han var det? Jo pyttsan!
Hårdrock!
/Surskägget
fredag, december 03, 2010
Sweet Sixteen (Fyllosofi 10)
Prag. Denna pärla bland städer i Europa. Perfekt läge mitt i smeten och nära till allt. Relativt orörd under andra världskriget kan staden ståta med härlig arkitektur och gamla byggnader och broar som överträffar det mesta. Turister strömmar till från hela världen och på somrarna är det nästan omöjligt att röra sig i stadskärnan utan att höra engelska, italienska, spanska, tyska, ryska och en hel del svenska för varje steg man tar.
Härliga, underbara, vackra Prag. Välkommen!
Annat var det precis i början av 90-talet. Muren hade fallit nåt år tidigare. Läget var fortfarande något osäkert och de få turister som tog sig dit fick mest se en mörk, grå och trist stad som låtit all sin fantastiska arkitektur falla samman utan att restaurera eller vårda överhuvudtaget. Människorna var fortfarande plågade och stämplade av den tidigare kommunistiska förtryckarregimen som styrt och ställt med järnhand utan minsta tanke på sina medborgare.
Det var fattigt och ganska eländigt. Man fick strax över fem tjeckiska kronor för en svensk. Och priserna var helt galet låga. En trerättersmiddag på de lyxigaste lyxrestaurangerna gick på ett par svenska hundralappar – om ens det. En trerätters på en vanlig kvarterskrog fick man för nån tjuga. En halvliter öl kostade fyra, fem spänn.
Till detta scenario åkte jag och min bästa kompis Matte, båda sexton år gamla. Farsan hade lyckats ordna en lägenhet centralt i Prag som låg två t-banehållplatser från den absoluta citykärnan. Vi hade den helt för oss själva under två veckor. Två härliga sommarveckor där solen stekte, ölet flödade och vi köpte upp så mycket sprit till lägenheten som våra armar orkade bära. Sen sprang vi ner till butiken och köpte lika mycket till.
Det är nånting magiskt med att vara sexton och på riktigt ha så mycket pengar att man känner sig som Donald Trump. Att säga att det stiger en åt huvudet är en underdrift. I AM A GOLDEN GOD!!! hade vi säkert stått och skrikit från vardagsrumsfönstret varje morgon om vi bara hade sett Almost Famous (vilket vi inte hade för DEN VAR INTE INSPELAD ÄN VAD ÄR DET HÄR VAD ÄR DET HÄR!!!). Hemma i Sverige var vi som vilka fattiga, studerande tonåringar som helst. I Prag var vi Kung Massa Stålars och Kung Fett Med Deg.
Varje morgon (och jag använder termen löst då vi oftast vaknade nånstans efter lunch) började vi med att åka till Prags då enda och supernyöppnade McDonald’s där vi för en femma beställde in en meny med extra allt (för de flesta tjecker var McD dock dyrare än de flesta vanliga restauranger så stället som säkert hade plats för 300 pers var mestadels tomt sånär som på oss) (lustigt också hur man som sextonåring tycker att McD till frukost varje dag är idén av himmelriket istället för att gå på en riktig krog och få riktigt schysst käk för typ samma pengar).
Efter detta blev det en återställaröl på närmaste ölhak. Och en till. Och en till. Sen en till på annat ölhak. Kanske en uteservering kring Prags stora samlingsplats Vaclavplatsen mitt i stadens hjärta där vi kunde sitta och spana in de många skönheter i korta kjolar, urringade toppar och dassigt överblekt öststatshår som gled runt i sommarsolen och njöt av sommarlovet.
Inte nog med att vi som sextonåringar stack ut för att vi hade råd att sitta på de dyra restaurangerna kring Vaclavplatsen. Vi stack ut för att vi överhuvudtaget blev serverade. I Tjeckien, liksom de flesta länder i väst, är det arton som gäller. Men våra kläder avslöjade oss naturligtvis som de turister vi var. Modet i kommunisttjeckien var allt annat än snyggt, funktionellt eller klädsamt. Så även om vi bara hade våra t-shirts och shorts syntes det låååååång väg att vi var från väst. Och var man från väst hade man stålars. Välkommen!
Varje kväll snofsade vi upp oss (jeans istället för shorts, en ny t-shirt och ett par stänk after shave) och letade upp en ny krog för middag innan det var diskodunkardags. Under vår andra vecka när vi var som mest vana vid att pengarna vi hade öppnade alla dörrar bestämde vi oss för middag på ett ställe precis runt hörnet från där vi bodde. Det såg rätt schysst ut från utsidan och när vi kollade menyn som satt bredvid dörren verkade de ha den typen av mat vi var ute efter – stora köttbitar med pommes.
Dörren ledde in till en korridor som var ca fem meter lång och som vette ut till en matsal. Redan i korridoren började vi undra vad det egentligen var för krog. Små neonlampor överallt och affischer på halvnakna tjejer. Märkligt. När vi kom ut i matsalen möttes vi av ett gäng bord uppställda kring en scen. På scen stod en tjej och dansade. Hon var naken. Ungefär då insåg vi att vi hamnat på en strippklubb. En knappt halvtom sådan dessutom, men så var kvällen fortfarande ung.
Tusen tankar rusade givetvis genom skallen. Som sextonåring visste man ju att strippklubbar var maffianästen befolkade av skurkar och neandertalare som utan att tveka skulle hugga en i ryggen med stilett om man tittade fel på dem. Eller tittade alls. En öl skulle kosta en månadslön och inträdet låg förmodligen på en årslön. Det var med andra ord inte säkert för vare sig liv eller plånbok att befinna sig där vi befann oss.
Samtidigt var det en tjej på scen. Naken.
Vi satte oss till bords. Resonerade som så att priserna på menyn utanför inte hade varit överdrivna på nåt sätt. Kanske lite dyrare än den vanliga kvarterskrogen. Å andra sidan. Tuttar. Nakna. Tre meter bort. Dessutom hade vi mer pengar än vi kunde göra av med. Och skulle vi ändå göra av med dem kunde vi lika gärna se tutte medan vi gjorde det. Det var väl värt att chansa.
En kypare/maffialigist dök väldigt snabbt upp vid bordet och började säga nåt på tjeckiska om att vi kanske hade kommit fel när han kom av sig. Det gick ganska snabbt upp för honom att vi inte var två sextonåriga kåta grabbar som försökt smyga sig in mot bättre vetande. Det gick upp för honom mitt i hans det-är-dags-att-gå-nu-harang att vi var två VÄSTERLÄNDSKA sextonåriga kåta grabbar som försökt smyga sig in mot bättre vetande.
Välkommen!
/Surskägget
Härliga, underbara, vackra Prag. Välkommen!
Annat var det precis i början av 90-talet. Muren hade fallit nåt år tidigare. Läget var fortfarande något osäkert och de få turister som tog sig dit fick mest se en mörk, grå och trist stad som låtit all sin fantastiska arkitektur falla samman utan att restaurera eller vårda överhuvudtaget. Människorna var fortfarande plågade och stämplade av den tidigare kommunistiska förtryckarregimen som styrt och ställt med järnhand utan minsta tanke på sina medborgare.
Det var fattigt och ganska eländigt. Man fick strax över fem tjeckiska kronor för en svensk. Och priserna var helt galet låga. En trerättersmiddag på de lyxigaste lyxrestaurangerna gick på ett par svenska hundralappar – om ens det. En trerätters på en vanlig kvarterskrog fick man för nån tjuga. En halvliter öl kostade fyra, fem spänn.
Till detta scenario åkte jag och min bästa kompis Matte, båda sexton år gamla. Farsan hade lyckats ordna en lägenhet centralt i Prag som låg två t-banehållplatser från den absoluta citykärnan. Vi hade den helt för oss själva under två veckor. Två härliga sommarveckor där solen stekte, ölet flödade och vi köpte upp så mycket sprit till lägenheten som våra armar orkade bära. Sen sprang vi ner till butiken och köpte lika mycket till.
Det är nånting magiskt med att vara sexton och på riktigt ha så mycket pengar att man känner sig som Donald Trump. Att säga att det stiger en åt huvudet är en underdrift. I AM A GOLDEN GOD!!! hade vi säkert stått och skrikit från vardagsrumsfönstret varje morgon om vi bara hade sett Almost Famous (vilket vi inte hade för DEN VAR INTE INSPELAD ÄN VAD ÄR DET HÄR VAD ÄR DET HÄR!!!). Hemma i Sverige var vi som vilka fattiga, studerande tonåringar som helst. I Prag var vi Kung Massa Stålars och Kung Fett Med Deg.
Varje morgon (och jag använder termen löst då vi oftast vaknade nånstans efter lunch) började vi med att åka till Prags då enda och supernyöppnade McDonald’s där vi för en femma beställde in en meny med extra allt (för de flesta tjecker var McD dock dyrare än de flesta vanliga restauranger så stället som säkert hade plats för 300 pers var mestadels tomt sånär som på oss) (lustigt också hur man som sextonåring tycker att McD till frukost varje dag är idén av himmelriket istället för att gå på en riktig krog och få riktigt schysst käk för typ samma pengar).
Efter detta blev det en återställaröl på närmaste ölhak. Och en till. Och en till. Sen en till på annat ölhak. Kanske en uteservering kring Prags stora samlingsplats Vaclavplatsen mitt i stadens hjärta där vi kunde sitta och spana in de många skönheter i korta kjolar, urringade toppar och dassigt överblekt öststatshår som gled runt i sommarsolen och njöt av sommarlovet.
Inte nog med att vi som sextonåringar stack ut för att vi hade råd att sitta på de dyra restaurangerna kring Vaclavplatsen. Vi stack ut för att vi överhuvudtaget blev serverade. I Tjeckien, liksom de flesta länder i väst, är det arton som gäller. Men våra kläder avslöjade oss naturligtvis som de turister vi var. Modet i kommunisttjeckien var allt annat än snyggt, funktionellt eller klädsamt. Så även om vi bara hade våra t-shirts och shorts syntes det låååååång väg att vi var från väst. Och var man från väst hade man stålars. Välkommen!
Varje kväll snofsade vi upp oss (jeans istället för shorts, en ny t-shirt och ett par stänk after shave) och letade upp en ny krog för middag innan det var diskodunkardags. Under vår andra vecka när vi var som mest vana vid att pengarna vi hade öppnade alla dörrar bestämde vi oss för middag på ett ställe precis runt hörnet från där vi bodde. Det såg rätt schysst ut från utsidan och när vi kollade menyn som satt bredvid dörren verkade de ha den typen av mat vi var ute efter – stora köttbitar med pommes.
Dörren ledde in till en korridor som var ca fem meter lång och som vette ut till en matsal. Redan i korridoren började vi undra vad det egentligen var för krog. Små neonlampor överallt och affischer på halvnakna tjejer. Märkligt. När vi kom ut i matsalen möttes vi av ett gäng bord uppställda kring en scen. På scen stod en tjej och dansade. Hon var naken. Ungefär då insåg vi att vi hamnat på en strippklubb. En knappt halvtom sådan dessutom, men så var kvällen fortfarande ung.
Tusen tankar rusade givetvis genom skallen. Som sextonåring visste man ju att strippklubbar var maffianästen befolkade av skurkar och neandertalare som utan att tveka skulle hugga en i ryggen med stilett om man tittade fel på dem. Eller tittade alls. En öl skulle kosta en månadslön och inträdet låg förmodligen på en årslön. Det var med andra ord inte säkert för vare sig liv eller plånbok att befinna sig där vi befann oss.
Samtidigt var det en tjej på scen. Naken.
Vi satte oss till bords. Resonerade som så att priserna på menyn utanför inte hade varit överdrivna på nåt sätt. Kanske lite dyrare än den vanliga kvarterskrogen. Å andra sidan. Tuttar. Nakna. Tre meter bort. Dessutom hade vi mer pengar än vi kunde göra av med. Och skulle vi ändå göra av med dem kunde vi lika gärna se tutte medan vi gjorde det. Det var väl värt att chansa.
En kypare/maffialigist dök väldigt snabbt upp vid bordet och började säga nåt på tjeckiska om att vi kanske hade kommit fel när han kom av sig. Det gick ganska snabbt upp för honom att vi inte var två sextonåriga kåta grabbar som försökt smyga sig in mot bättre vetande. Det gick upp för honom mitt i hans det-är-dags-att-gå-nu-harang att vi var två VÄSTERLÄNDSKA sextonåriga kåta grabbar som försökt smyga sig in mot bättre vetande.
Välkommen!
/Surskägget
fredag, november 26, 2010
Surskäggets 10 Budord del 2: Budord 6-10 (den sjukt spännande upplösningen till Budord 1-5) (Fyllosofi 9)
6. Tryck på paus och softa
Du har minst 5 olika mailkonton. Sen finns Facebook. MySpace. Helgon. Snyggast. Kanske en blogg eller två eller tre. Som du skriver. Och 20 till du läser. Och Twittrar om och med. Och ungefär en miljard fler communities tuffare mer hippa människor än du eller jag ens har koll på. Med en iPhone eller liknande kan du ständigt vara uppkopplad mot omvärlden. Det finns ingenting du inte kan ha koll på. Det finns ingen information du missar. Förutom det som händer i den riktiga världen där några få av oss fortfarande lever. Missförstå mig rätt. Ny teknik är kul. Men när man träffas på krogen och alla drar fram sin iPhone och taggar varandra på Facebook att man är på krogen tillsammans istället för att faktiskt UMGÅS när man ändå sitter vid samma bord är det Bröderna Marxroligt. Så koppla av och koppla ner. Bara för att nån ringer behöver man inte svara. Bara för att det dimper in ett sms behöver man inte titta. Bara för att det plingar till att nån uppdaterat sin Twitter behöver man inte kolla senaste statusen. Lev här och nu. Om några futtiga år i det stora hela är du död och begraven och vem fan kommer då bry sig om att du läste det där mailet istället för att umgås med dina vänner? Ingen, that’s who.
7. Främlingar är vänner du inte träffat än
När man är liten knodd upp till gymnasiet åtminstone tror man att man är set for life med sina vänner. Man har växt upp tillsammans. Skrattat, härjat, gråtit, älskat, slagits och kämpat tillsammans. Mot föräldrar, mot lärare, mot ”the man”. Ingen kommer förstå en lika bra nånsin som de där klasspolarna man ser som så självklara. Sen går man ut gymnasiet. Sprids åt olika håll i världen. En del pluggar, en del gör lumpen, en del sticker på en jorden runt resa, en del jobbar och plötsligt upptäcker man att den där självklara tiden man alltid hade för varandra förr inte finns längre. Däremot dyker det upp en bunt nya fantastiskt intressanta människor i de kretsar man börjat röra sig i. Och när man byter kretsar, typ jobb eller utbildning eller vad det kan vara, försvinner de flesta lika fort som det dyker upp nya. Polare man trodde man alltid skulle hänga med träffar man nån gång per år. Inte för att man inte gillar dem längre. Men för att tiden inte räcker till. Det är okej. Våga cirkulera på en fest och snacka med folk du inte känner. Vem vet? Din nya bästis kanske sitter där i soffan med ett glas rödtjut och lätt uttråkad min. Den där bruden du tror är kysk och okysst kanske är värsta vildkattan i sängen. Den där snubben som verkar helt galen och högljutt ser sig själv som naturlig mittpunkt i universum kanske är rätt soft i vanliga fall. Var inte rädd för främlingar. När du snackat med dem en halvtimme kan de vara nästa kompis du börjar hänga med. Eller inte. De flesta är faktiskt heeeeelt slut i huvet. Men hey, kysser man inga grodor möter man inga prinsar. Eller nåt åt det hållet. Äh, ni fattar.
8. Folk är idioter
Budord sju leder osökt in på Budord åtta. Folk är idioter. 99% av alla i hela världen är dumma i huvet. Hitta den enda procent som är normala och undvik resten så gott du kan. Tyvärr stöter du på idioterna överallt. Om man åker tunnelbana i Stockholm till exempel. En del (alldeles för många) tycks tro att det är enklare om alla kliver ombord först innan de som ska av får kliva av. Här är en liten ledtråd om nån av alla er som tror det skulle råka läsa det här: DET ÄR DET INTE! Det är heller ingen bra idé att ställa sig och prata med nån polare mitt i en dörröppning, framförallt inte en offentlig där många människor passerar (och om vi uppehåller oss vid t-banan en stund så är det lika idiotiskt att stå precis vid rulltrappan och snacka skit och blockera hela världen). Om du vill förbi när det är smockfullt med folk på pendeltåget hjälper det inte att putta mig massa i ryggen. Öppna glappkäften naturen gav dig och säg: ”Ursäkta, skulle jag kunna komma förbi?”. Men helst inte när tåget fortfarande rullar och det är en minut kvar till perrongen för fler än du kommer vilja kliva av och oddsen är att de står framför dig. Det finns fler exempel men jag tror ni fattar.
9. Sluta vara så jävla PK
Att vara PK, Politiskt Korrekt, är förmodligen det tråkigaste en människa kan vara. Passar naturligtvis perfekt i Landet Lagom men får mig att vilja kräkas ut en revolver jag kan skjuta mig med. PK är att fånga de tankar och idéer som är ”rätt” på papper men som man själv inte ägnat en sekunds tanke åt mer än att alla andra verkar tycka så och då måste man själv också göra det. Exempel: Jesus var en historisk person (PK). Det finns inga bevis utöver fyra evangelier i Bibeln skrivna nåt hundratal år efter Jesus död varav tre är baserade på den fjärde (och när jag säger baserade menar jag kopierade) att Jesus fanns på riktigt (Icke-PK). Exempel: Äta snittar, dricka två glas vin och gå hem tidigt efter att ha spelat lite TP (PK). Svina i sig ett flak bärs, ramla sönder ett bord eller två och somna i en garderob. Hos en person du inte känner (Icke-PK). Exempel: Att ligga med varandra betyder missionären och kanske bakifrån på fredag när man är lite busig (PK). Att bli fullständigt dominerad och förnedrad verbalt och fysiskt samtidigt som man pressar alla sina gränser för hur mycket fysisk och mental smärta man tål alternativt vara den som dominerar och förnedrar verbalt och fysiskt samtidigt som man pressar den andras gränser för hur mycket fysisk och mental smärta som tåls. Och bli kåt så in i helvete av det. (Icke-PK). Exempel: Att tatuera in en delfin/ros/liten tribal på axeln/skuldran/svanken (PK). Att tatuera in en stor penis i pannan (Icke-PK). Rent generellt blir livet roligare om man inte är PK.
10. Ställ inte frågor du inte vill ha svar på
”Ser jag tjock ut i den här?” Ja. Allt annat är lögn och du vet det.
Hårdrock!
/Surskägget
Du har minst 5 olika mailkonton. Sen finns Facebook. MySpace. Helgon. Snyggast. Kanske en blogg eller två eller tre. Som du skriver. Och 20 till du läser. Och Twittrar om och med. Och ungefär en miljard fler communities tuffare mer hippa människor än du eller jag ens har koll på. Med en iPhone eller liknande kan du ständigt vara uppkopplad mot omvärlden. Det finns ingenting du inte kan ha koll på. Det finns ingen information du missar. Förutom det som händer i den riktiga världen där några få av oss fortfarande lever. Missförstå mig rätt. Ny teknik är kul. Men när man träffas på krogen och alla drar fram sin iPhone och taggar varandra på Facebook att man är på krogen tillsammans istället för att faktiskt UMGÅS när man ändå sitter vid samma bord är det Bröderna Marxroligt. Så koppla av och koppla ner. Bara för att nån ringer behöver man inte svara. Bara för att det dimper in ett sms behöver man inte titta. Bara för att det plingar till att nån uppdaterat sin Twitter behöver man inte kolla senaste statusen. Lev här och nu. Om några futtiga år i det stora hela är du död och begraven och vem fan kommer då bry sig om att du läste det där mailet istället för att umgås med dina vänner? Ingen, that’s who.
7. Främlingar är vänner du inte träffat än
När man är liten knodd upp till gymnasiet åtminstone tror man att man är set for life med sina vänner. Man har växt upp tillsammans. Skrattat, härjat, gråtit, älskat, slagits och kämpat tillsammans. Mot föräldrar, mot lärare, mot ”the man”. Ingen kommer förstå en lika bra nånsin som de där klasspolarna man ser som så självklara. Sen går man ut gymnasiet. Sprids åt olika håll i världen. En del pluggar, en del gör lumpen, en del sticker på en jorden runt resa, en del jobbar och plötsligt upptäcker man att den där självklara tiden man alltid hade för varandra förr inte finns längre. Däremot dyker det upp en bunt nya fantastiskt intressanta människor i de kretsar man börjat röra sig i. Och när man byter kretsar, typ jobb eller utbildning eller vad det kan vara, försvinner de flesta lika fort som det dyker upp nya. Polare man trodde man alltid skulle hänga med träffar man nån gång per år. Inte för att man inte gillar dem längre. Men för att tiden inte räcker till. Det är okej. Våga cirkulera på en fest och snacka med folk du inte känner. Vem vet? Din nya bästis kanske sitter där i soffan med ett glas rödtjut och lätt uttråkad min. Den där bruden du tror är kysk och okysst kanske är värsta vildkattan i sängen. Den där snubben som verkar helt galen och högljutt ser sig själv som naturlig mittpunkt i universum kanske är rätt soft i vanliga fall. Var inte rädd för främlingar. När du snackat med dem en halvtimme kan de vara nästa kompis du börjar hänga med. Eller inte. De flesta är faktiskt heeeeelt slut i huvet. Men hey, kysser man inga grodor möter man inga prinsar. Eller nåt åt det hållet. Äh, ni fattar.
8. Folk är idioter
Budord sju leder osökt in på Budord åtta. Folk är idioter. 99% av alla i hela världen är dumma i huvet. Hitta den enda procent som är normala och undvik resten så gott du kan. Tyvärr stöter du på idioterna överallt. Om man åker tunnelbana i Stockholm till exempel. En del (alldeles för många) tycks tro att det är enklare om alla kliver ombord först innan de som ska av får kliva av. Här är en liten ledtråd om nån av alla er som tror det skulle råka läsa det här: DET ÄR DET INTE! Det är heller ingen bra idé att ställa sig och prata med nån polare mitt i en dörröppning, framförallt inte en offentlig där många människor passerar (och om vi uppehåller oss vid t-banan en stund så är det lika idiotiskt att stå precis vid rulltrappan och snacka skit och blockera hela världen). Om du vill förbi när det är smockfullt med folk på pendeltåget hjälper det inte att putta mig massa i ryggen. Öppna glappkäften naturen gav dig och säg: ”Ursäkta, skulle jag kunna komma förbi?”. Men helst inte när tåget fortfarande rullar och det är en minut kvar till perrongen för fler än du kommer vilja kliva av och oddsen är att de står framför dig. Det finns fler exempel men jag tror ni fattar.
9. Sluta vara så jävla PK
Att vara PK, Politiskt Korrekt, är förmodligen det tråkigaste en människa kan vara. Passar naturligtvis perfekt i Landet Lagom men får mig att vilja kräkas ut en revolver jag kan skjuta mig med. PK är att fånga de tankar och idéer som är ”rätt” på papper men som man själv inte ägnat en sekunds tanke åt mer än att alla andra verkar tycka så och då måste man själv också göra det. Exempel: Jesus var en historisk person (PK). Det finns inga bevis utöver fyra evangelier i Bibeln skrivna nåt hundratal år efter Jesus död varav tre är baserade på den fjärde (och när jag säger baserade menar jag kopierade) att Jesus fanns på riktigt (Icke-PK). Exempel: Äta snittar, dricka två glas vin och gå hem tidigt efter att ha spelat lite TP (PK). Svina i sig ett flak bärs, ramla sönder ett bord eller två och somna i en garderob. Hos en person du inte känner (Icke-PK). Exempel: Att ligga med varandra betyder missionären och kanske bakifrån på fredag när man är lite busig (PK). Att bli fullständigt dominerad och förnedrad verbalt och fysiskt samtidigt som man pressar alla sina gränser för hur mycket fysisk och mental smärta man tål alternativt vara den som dominerar och förnedrar verbalt och fysiskt samtidigt som man pressar den andras gränser för hur mycket fysisk och mental smärta som tåls. Och bli kåt så in i helvete av det. (Icke-PK). Exempel: Att tatuera in en delfin/ros/liten tribal på axeln/skuldran/svanken (PK). Att tatuera in en stor penis i pannan (Icke-PK). Rent generellt blir livet roligare om man inte är PK.
10. Ställ inte frågor du inte vill ha svar på
”Ser jag tjock ut i den här?” Ja. Allt annat är lögn och du vet det.
Hårdrock!
/Surskägget
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)