För ett tag sedan anordnade Vertigo Förlag en novelltävling där man skulle skriva en novell som utspelade sig i HP Lovecrafts mystiska värld. Så det gjorde jag. Eftersom att jag inte vann dyker den upp här istället. Enjoy!
Beslutet att svänga in till Santa Carla skulle i efterhand visa sig vara ödesdigert. Men när det började skymma och dimman rullade in från havet såg Mikael ingen annan utväg än att stanna till för natten. Han hade kommit iväg senare från Los Angeles än han planerat och den visserligen väldigt vackra men farligt slingriga Highway 1 upp till San Fransisco tog betydligt mer tid i anspråk än Mikael räknat med.
Vägen vindlade och krokade sig med plötsliga möten bakom krön och backar och Mikael upptäckte snart att han spände sig så till den grad bakom ratten att han totalt glömde bort att insupa det fantastiska sceneriet runt honom. Med Stilla Havet till vänster och ett härligt grönskande landskap till höger om sig var det här precis vad Mikael alltid drömt om när han bestämt sig för att bila igenom Kalifornien.
Inte för att han någonsin trott att han skulle få resa ensam. Bilderna i hans huvud visade alltid honom och Sara tillsammans i bilen. I efterhand kunde det tyckas naivt. Hade han ens frågat henne? Eller som alltid bara kallt räknat med att hon skulle vara lika entusiastisk som han själv? Så många gånger hade han bara tagit henne för given. Tills hon tröttnat.
När hon lämnat honom hade världen fallit isär för att sedan sakta och plågsamt bit för bit byggas tillbaka till något som sånär liknade ett liv igen. Han klev upp på morgonen. Gick till jobbet om dagarna. Umgicks med sina vänner. Visade upp en leende fasad som berättade att han var okej. Mer än okej. Han mådde bra. Ingen såg honom somna gråtandes nästintill varje kväll.
Just som han i princip gett upp på att känna sig lycklig och hel igen hade han öppnat mappen märkt: ”Kalifornien” på sin PC. Den halvt om halvt bortglömda resan blev hans livboj. Dagar som förut känts nattsvarta fick mer och mer ljus för varje vecka resan närmade sig. Mikael blev snudd på besatt att läsa på om Kalifornien och lära sig allt han kunde. Det fanns så mycket att se. Så mycket att göra.
Från storstadslarmet i Los Angeles till lugnet i naturens underverk Redwood Forest. Från vidsträckta ökenlandskap under knallblå himmel och gassande sol till havets mäktiga rullande vågor i piskande regn och hård blåst. Från ytliga låtsasmänniskor i Hollywood till genuina hippies i San Fransisco. Det mesta rymdes, möttes och fanns i Kalifornien.
Resan hade hittills varit allt Mikael kunnat önska sig när han suttit i det vinterbleka Sverige och planerat sin färd. En hel månad fri från jobb, förväntningar och gamla minnen. Istället hade han skapat sig nya minnen. Minnen som inte gjorde ont i hjärtat när de bubblade upp till ytan.
Som så många andra direkt livsavgörande beslut valde Mikael Santa Carla på måfå och i all hast. Dimman hade smugit sig in över land lika tyst och sakta som en tjuv om natten. Sedan när den fått fotfäste hade den brett ut sig och totalt förändrat landskapsbilden. Från att redan ha kört under hastighetsgränsen blev Mikael nu tvungen att krypköra. Varje meter blev en plåga där han ständigt förväntade sig att köra in i en bil.
När han väl bestämde sig för att svänga av den klassiska kustvägen in på avtagsvägen märkt ”Santa Carla” slappnade han av. Bara ett par minuter till i bilen innan han skulle hitta ett litet fik. Stanna till och vila några timmar. Få sig en rejäl amerikansk portion kött och potatis. Lite blaskigt kaffe. Lättade dimman kanske han kunde fortsätta. Annars fanns det säkert ett par motell att välja på.
Krocken chockade honom svårt. Dels för att han mentalt såg sig själv sitta i ett bås av röd vinyl med en sirloin steak på tallriken framför sig, dels för att alla bilder av krockar i hans huvud hade med bilar att göra. Inte unga kvinnor. Det som räddade hennes liv var att han fortfarande krypkörde och att han reagerade blixtsnabbt med foten på bromsen.
Den högra stötfångaren träffade henne i höjd med höften och kraften fick henne att falla handlöst baklänges bortåt mot den lilla dikesgrenen som följde avtagsvägen. Mikael bromsade så kraftigt att han själv slungades framåt och bilbältet hårt skar in i hans nyckelben. Med händerna på ratten och blicken stirrandes rakt framför sig satt Mikael kvar i bilen i tiotalet sekunder innan hans hjärna lyckades smälta vad som hänt. Först då rusade han ut ur bilen och bad en snabb bön till en Gud han inte trodde på att kvinnan fortfarande var vid liv.
I den täta dimman såg han henne inte och det var först när han tagit ytterligare några stapplande kliv på darriga ben mot högra sidan vägen som han såg konturen av hennes kropp till hälften på vägen och till hälften nerhasad i diket. Hon var barfota och spartanskt klädd i bara ett par jeans och en t-shirt vilket inte var helt ovanligt i det varma klimatet. Dock hade dimman gjort luften fuktig och kylig och Mikael kunde inte annat än att tro att hon hade bilen i närheten. Kanske hade den gått sönder eller så hade hon inte vågat köra längre i dimman och gått ut till fots för att försöka hitta hjälp.
När han knäböjde vid henne såg han blodet. Det täckte nästan hela hennes ansikte och gav hennes finlemmade drag ett kusligt utseende likt en blodtäckt dödskalle. Under flera livslånga sekunder var han övertygad om att han dödat henne trots allt tills han insåg att blodet mestadels kom från ytliga skärsår och ett lite djupare sår vid kindbenet. Troligtvis hade hon snurrat runt i fallet och skrapat upp ansiktet rejält innan hon slutligen kommit till ro på rygg i det fuktiga gräset i diket.
Ett par mindre stenar stack upp här och där runt henne vilket bara stärkte hans misstankar. Utan att tänka på vad han gjorde tog han upp hennes handled och kände efter en puls vilken han hittade nästan direkt. Åratal av information från filmer, teveserier, böcker, serietidningar och några få anslagstavlor om hur man hanterade skadade vid olyckor han sett i någon läkarmottagning virvlade förbi i hans huvud. Ingenting fastnade och istället lutade han sig fram över henne och skakade henne försiktigt i ena axeln.
-Excuse me, miss? You okay?
Ingen reaktion. Hon måste tuppat av från smällen. Mikael tittade sig desperat om men såg ingenting i den täta dimman. Fumligt fick han fram sin mobiltelefon och med stela, kalla fingrar slog han ”911”. Först nu märkte han att han andades i korta stötvisa andetag och tvingade sig att börja andas lugnare. Trots den kyliga luften svettades han och magen var i uppror.
-Welcome to 911.
-Yes hello! My name is…
-All operators are busy right now. Please hold.
-Vad fan!
Argt stängde han av mobilen och slängde den nästan i marken i ren frustration. Ännu en gång försökte han ruska henne i axeln i hopp om att väcka henne med samma misslyckade utgång. Det fanns inga andra val. Mikael tog spjärn med fötterna stadig placerade på marken och lyckades få in sina armar under henne. Vänster arm under nacken och höger arm i knävecken. Med en grymtning reste han på sig. Tack och lov vägde hon inte så mycket som han befarat och han lyckades utan större problem få med sig henne till bilen.
Efter lite trixande fick han upp bakdörren och la henne så försiktigt han kunde i baksätet innan han skyndade runt bilen och hoppade in på förarplats. Lusten att trampa gasen i botten höll på att driva honom till att göra just det, men det lilla förnuft som fortfarande styrde trots chocken fick honom att ta det lugnt med gaspedalen. Oändligt sakta rullade bilen neråt mot den lilla kuststaden.
Att läsa skyltar var omöjligt. Dimman kändes lika tät som bomull och det gick inte att se mer än någon meter framför sig. Santa Carlas invånare verkade hade dragit sig inomhus när dimman rullat in och Mikael var till synes ensam ute på gatorna. De flesta amerikanska städerna var uppbyggda på samma sätt och Mikael följde sin instinkt mot vad han hoppades var centrum. Hittade han dit kunde ett sjukhus eller läkarmottagning inte vara långt borta. Åtminstone i teorin.
Med jämna mellanrum stannade han bilen helt och vände sig om för att titta till den unga kvinnan. Hennes andhämtning var jämn men utöver det uppvisade hon inga livstecken. Utan att ha en aning om hennes situation var akut eller inte och utan medel att göra något åt det fortsatte han sitt fruktlösa sökande efter ett sjukhus. Just som han funderade på att kliva ur bilen och knacka på första bästa hus för att få hjälp gled en polisbil upp bakom honom och drog på sina blåljus.
Under hela amerikaresan hade han bara varit rädd för en enda sak och det var att bli stannad av polisen. Förmodligen baserade han alla sina farhågor på för många actionfilmer men amerikansk polis verkade vara bister och hård. Att bli stoppad för en trafikförseelse var det sista han ville och därför hade han kört lagligt och sansat under hela sin resa.
Samtidigt som konstapeln klev ut ur sin bil lät Mikael elhissarna dra ner rutan. Doften av tång, salt och fisk svepte in genom det öppna fönstret och det verkade nästan som om dimman tog sig in i bilen.
-License and registration please.
Konstapelns röst var mekanisk och torr. Hur många gånger hade han inte behövt säga samma sak till de människor han stoppat? Dag ut och dag in, år efter år. Fulla och skräniga ungdomar, kokainstinna IT-gurus och marijuanapåverkade hippies. Som kanske hade en dold pistol i bilen. Mikael förstod plötsligt varför konstapeln lät som han lät.
-Hello officer. Could you please help me get to a hospital?
-License and registration please.
Mikael började stressat leta efter de papper som visade att det var en hyrbil samtidigt som han grävde efter sitt körkort med andra handen. Polismannen stod raklång och stadig utanför förarfönstret och väntade tålmodigt. Mikael kände en våg av lättnad när han såg att konstapeln inte höll ena handen på sitt tjänstevapen. Istället höll han ett block och en penna i ena handen och den andra hängde slappt utmed sidan på kroppen.
-Here you go sir. I have an injured lady in the back seat. I really need to get to a hospital.
Tystnad i flera sekunder. Sedan med samma monotona och halvt uttråkade röst.
-A lady?
-Yeah well, a woman. A young woman. I accidentally hit her with my car. An honest mistake sir. The fog and all.
Direkt när hans nervösa pladder tog slut kunde han ha slagit sig för pannan. Vad var det första polisen alltid sa till alla brottsmisstänkta? Att man har rätt att hålla tyst. Och här babblade han ur sig allt som kunde användas som bevisning mot honom. Fast bevisning för vad? Han hade inte gjort något fel. Det var en ren olycka. Ingen kunde klandra honom för det. Inte i den här täta dimman. Och inte med tanke på den låga hastighet han hållit.
Polisen tog ett kliv åt sidan och öppnade bakdörren. Återigen tystnad medan han tycktes granska den blodiga tjejen som låg avsvimmad i baksätet. Mikael tänkte föreslå ett sjukhus igen när han kom på att poliser i USA säkert kunde bli förbannade för ingenting. En omgång med batongen var det sista han ville råka ut för.
Ännu en gång förbryllades han över sina tankar. Vilken anledning hade konstapeln att slå honom med batongen? Det var orimligt. Mikael lovade sig själv att sluta titta på actionfilmer i framtiden.
-Follow me.
Konstapeln stängde bakdörren med en hård smäll som fick Mikael att hoppa till framme vid ratten. I ett förvirrat ögonblick trodde han att konstapeln menat att han skulle kliva ur bilen och följa efter honom tills Mikael insåg att han skulle följa efter polisbilen i sin egen bil. Mycket riktigt svängde polisbilen ut bredvid och förbi honom fortfarande med blåljusen påslagna.
Konstapeln verkade känna till gatorna väl och höll betydligt högre hastighet än Mikael vågat sig på. Även nu med blåljusen framför sig som en sorts fyr dunkade hjärtat hårt i bröstkorgen och händerna på ratten var klibbiga av svett. Det gick fort undan och Mikael kunde knappt se någonting framför sig. Han var livrädd att ännu en person skulle dyka upp ur tomma intet och bli påkörd men vågade inte sakta ner av rädsla att hamna på efterkälken och tappa bort polisbilen helt.
Ju längre de åkte desto mer klarnade dimman upp. Efter ett par minuters nervös körning med nerver och sinnen på helspänn började Mikael se mer än bara någon meter framför sig. De var uppenbarligen på väg ner mot havet. I backspegeln såg Mikael inget annat än en tjock vägg av dimma. Framför honom löstes dimman upp nästan helt och han kunde se polisbilen sakta in vid en pir som stack ut rakt ut i det mörkt skummande vattnet.
Varför stannade de till här? Hur han än ansträngde ögonen kunde han inte se något som liknade ett sjukhus bland de byggnader som stod resta kring piren och kajen. Polisbilen stannade och Mikael kunde inget annat än att parkera precis bakom den. Han tryckte ner rutan igen och stanken av fisk och tång var nästan övermäktig. Under den i vanliga fall ganska behagliga doften kunde han känna en annan lukt. Mer som en odör. Rutten fisk kanske som någon fiskhandlare inte stuvat undan i tid.
Konstapeln satt orörlig kvar i bilen. Mikael kvävde en impuls att tuta på honom. Istället vände han sig om och tittade till den skadade kvinnan igen. Chocken att se hennes stora ögon stirra rakt på honom fick honom att rycka till. Armbågen kom åt biltutan och en kort ljudstöt trasade sönder tystnaden och stillheten där bara enstaka fiskmåsars skri och vågornas rullande kunde höras.
Kvinnan satte sig upp med ett ryck och tittade oförstående på honom. Hon verkade förvirrad och såg först på Mikael och sedan ut genom fönstret.
-Hey, how you doing? You okay?
Mikael sträckte försiktigt fram handen till hälften som hälsning och till hälften som ett sätt att visa att han var ofarlig. Kvinnan blinkade sakta ett par gånger och fortsatte titta ut genom fönstret. Hon såg nästan drogad ut. Mikael skulle precis fråga henne igen hur hon mådde när hennes blick fastnade på piren. Som om någon skickat en elektrisk stöt genom hennes kropp flög hon upp ur sätet och försökte desperat slänga upp dörren.
-No no no. Take it easy. It’s okay. You were in an accident. But it’s okay now. The police are here and everything will be fine.
När han nämnde polisen gav kvinnan upp ett tjut som fick det att isas i ådrorna. Ljudet fick den tidigare biltutan att låta som en mjuk viskning i jämförelse. Mikaels puls hade ökat betydligt och samtidigt som kvinnan äntligen fick upp dörren och mer ramlade ut än klev ut passade även Mikael på att ta sig ur bilen. Och krockade nästan med konstapeln som Mikael totalt glömt bort när kvinnan börjat skrika och slå omkring sig.
-Jesus Christ you scared me!
Konstapeln tittade på honom med tomma ögon och sa inget. Kalla kårar strök över ryggraden på Mikael och han backade instinktivt bakåt ett steg och slog med ryggen i bilen. På andra sidan bilen hade kvinnan lyckats ta sig på fötter. Hon vred sig ett halvt varv mot Mikael och konstapeln och började skrika och gråta när hon såg polismannen stirra på henne.
-Cthulhu, sa polismannen. Cthulhu. Cthulhu.
Utan att bry sig om Mikael tog konstapeln ett par raska och snabba kliv runt motorhuven mot kvinnan. Hon stod fastfrusen av fasa ända tills det nästan var för sent. Precis som konstapeln sträckte sig efter henne vände hon på klacken och började springa. Istället för att jaga efter henne stannade polismannen och upprepade det konstiga ordet.
-Cthulhu.
-Sir? What the hell is going on here?
Konstapeln vände sig om mot Mikael och öppnade sin mun. Ur den kröp en tentakel fram. Det såg ut som en bläckfisktentakel med små sugkoppar på ena sidan och en slemmig slät yta på andra. Äckel blandat med avsky och rädsla vällde över Mikael och han kräktes rakt på förarsätet.
Tentakeln landade på biltaket med ett blött ljud och slingrade sig som en orm över metallen med små sugande klickljud. Med magen fortfarande i uppror stirrade Mikael oförstående på hur tentakeln nådde hans sida bilen. Stanken av rutten fisk var starkare än någonsin och Mikael förstod att det kom från tentakeln. Först när tentakeln fortsatte ut i luften där taket slutade mot hans ansikte och nästan nuddade vid honom fick Mikaels ben liv.
Högerhanden slog instinktivt bort tentakeln från hans ansikte samtidigt som han backade flera steg. Beröringen var kall och slemmig. Äcklat torkade han snabbt av baksidan av handen på sina jeans. Tentakeln stannade till i luften som om den tvekade innan den lika snabbt ålade sig tillbaka in i munnen på polisen.
-Cthulhu.
-Fuck you!
Mikael var knappt medveten om att han yttrat orden. Hjärnan arbetade i högfart för att försöka bearbeta det omöjliga den nyss registrerat. Vad som än hände ville Mikael inte vara kvar här. Inte i närheten av konstapeln eller bläckfisken eller vad fan det nu än var. Han såg sig om efter kvinnan som försvunnit in i dimman. Även om dimman inte var så tät längre kunde han inte se mer än tiotalet meter framför sig innan det blev svårt att urskilja vad som var vad bland den böljande röklika dimman.
Med siktet inställt åt det håll hon sprungit iväg började Mikael småjogga. Han bromsade paniken från att skena och tvingade sig att inte bara blint rusa iväg. Det kunde finnas fler som konstapeln ute i dimman och han ville inte råka springa in i en väntande tentakel. Tanken på den vidriga beröringen fick honom att rysa och han torkade återigen tankspritt av handen mot jeansen.
Gång på gång vände sig Mikael om men polisen följde inte efter. Han stod still vid bilarna och tittade åt Mikaels håll tills dimman förvandlade honom först till en mörk silhuett och sedan slukade honom helt. Lätt joggande kom Mikael till en vägkorsning där vägen svängde högerut och upp mot staden eller fortsatte rakt längst med vattnet.
Mikael stannade och tvekade. Inne i staden hade det varit folktomt och helt dött på gatorna. Även om det fanns fler monster som polisen kunde Mikael säkert hitta mängder med ställen att gömma sig på. Å andra sidan kanske varje hus var fullt av tentakelmonster. Då skulle han springa rakt in i deras boning. Vägen längst vattnet ledde bort från staden. Förhoppningsvis ut ur staden. Å andra sidan påminde tentakeln om bläckfiskar och de levde i havet. Det fanns i så fall en risk att han sprang rakt på deras boning där istället.
Med en sista blick över axeln för att försäkra sig om att polisen verkligen inte följde efter honom valde Mikael att fortsätta vägen längst med vattnet. Efter femtiotalet meter ångrade han sig. Stanken av död och förruttnelse blev starkare och starkare ju längre han kom. Efter ytterligare tiotalet meter stannade han. Satte huvudet på sned och lyssnade.
-Cthulhu. Cthulhu. Cthulhu.
Flera röster som mässade. Först svagt och långt bort men närmare och närmare för varje sekund. Det lät som en hel folksamling galningar var på väg rakt mot honom. Utan att tveka ännu mer och förlora dyrbara sekunder vände Mikael på klacken och började springa tillbaka mot korsningen. Fötterna rörde sig betydligt snabbare nu på asfalten än tidigare. Hjärtat dundrade i bröstkorgen på honom och paniken bubblade upp mot ytan. Han kämpade för att behålla kontrollen. Om paniken urartade skulle han inte kunna ta ett enda rationellt beslut och då var det slut på honom. Så mycket var han säker på.
Framme vid korsningen svängde han vänster för att snabbt stanna. En figur rörde sig i dimman framför honom. Hans blick irrade runt honom på jakt efter vad som helst som kunde användas som vapen men såg inget användbart. Med knutna nävar gick han sakta gestalten till mötes. När kvinnan han kört på lösgjorde sig ur dimman släppte en del av spänningen och han andades ljudligt ut.
-Miss? Remember me? From the car? I’m not gonna harm you. I’m not like that…that thing over there.
Medan han pratade gick han i raskt takt mot henne. Hon stannade och väntade in honom. Tack och lov verkade hon inte vara i chock- och paniktillstånd längre. Kanske kunde hon visa honom vägen ut från den här hålan. Hade hon klarat sig nästan hela vägen en gång kunde hon säkert göra det igen med Mikael som sällskap.
-You know the way outta here?
Hon öppnade sin väntande famn mot honom i en kram. Hans första reaktion var att rusa rakt in i den och krama om henne hårt innan de skulle hitta en väg ut. Mänsklig närhet hade aldrig känts viktigare än nu. Så såg han hennes ögon. Samma glansiga tomma blick som konstapelns. Strupen snörptes ihop och han fick svårt att andas.
-Cthulhu, sa hon prövande.
-Nej.
-Cthulhu.
Säkrare den här gången.
-Neeeej, gnydde Mikael.
-Cthulhu.
Efter tredje gången slingrade sig en liten tentakel ut från hennes mun och verkade nästan vinka honom till sig. I samma ögonblick lättade dimman och Mikael kunde se hundratals människor stå tysta några meter bakom kvinnan.
-Cthulhu.
Som på en given signal hade alla sagt det mystiska ordet samtidigt. Ordet ekade ut över havet och Mikael kände något gå sönder inom honom. Plötsligt stod han på vansinnets rand och han visste inte om han skulle klara av att ta sig tillbaka till den människa han en gång tidigare varit. När hundratals tentakler slingrade sig ut ur hundratals munnar började han skrika. Och springa i blind panik.
Nere i korsningen stod ytterligare några hundra människor och stirrade tomt på honom. En del hade tentaklerna ute och en del mässade om och om igen:-Cthulhu. Cthulhu. Cthulhu.
Utan att tänka på vart han var på väg rusade han vidare tillbaka mot bilen. Kanske han kunde hoppa in i den och köra. Stod det fler människor i vägen skulle han plöja igenom dem som ett bowlingklot genom käglor. Han skulle fortsätta köra hela vägen till San Francisco. Hela vägen till flygplatsen. Han skulle kliva på ett flygplan hem till Sverige och aldrig någonsin komma tillbaka till USA igen.
Bara han klarade sig ur den här mardrömmen först.
Nere vid bilen stod konstapeln fortfarande kvar. Inget i hans ansiktsuttryck förrådde om han kände igen Mikael eller inte. Tentakeln slingrade sig in och ut i munnen på honom. Möjligtvis hade Mikaels plan att hoppa in i bilen fungerat. Om inte ett par hundra människor redan stått runt bilen och väntat på honom.
-Cthulhu. Cthulhu. Cthulhu.
Mässandet ökade i styrka hela tiden. Det penetrerade genom ben och märg och fick hela Mikaels kropp att vibrera av olust. Panikslaget vände och vred han sig åt alla håll och kanter för att försöka hitta en utväg. Vart han än såg kom klungor av folk med tentakler ur munnarna mot honom. Från alla håll utom havet.
Vattnet var varmt vid Los Angeles. Det visste han för han hade badat i det för bara ett par dagar sedan. Vattnet var iskallt vid San Francisco. Det visste han för det hade han sett i flertalet dokumentärfilmer om rymningar från det beryktade fängelset Alcatraz. Frågan han ställde sig nu när han sprang allt han orkade mot piren var var brytpunkten fanns. Hade han hunnit så långt norrut nu att han skulle dyka rakt ner i iskallt vatten och därmed en förmodad säker död? Eller befann han sig fortfarande tillräckligt söderut för vattnet att vara varmt nog för honom att överleva ett par timmar i det?
Inte för att det spelade någon roll. Stannade han där han var skulle hans öde vara värre än döden. Kvinnan hade lämnat hans baksäte skrikandes men mänsklig. Bara minuter senare hade hon tentakler krypande ur munnen på henne. Vad som än hände ville han inte bli en av dem.
Längst ut på piren stannade han andfådd och vände sig om. En stor massa av de avskyvärda tentakelvarelserna hade sakta börjat röra sig ut på piren mot honom. Det fanns ingenstans att ta vägen förutom ner i vattnet nu. Mikael övervägde att ta av sig skor och jeans men bestämde sig för att det inte spelade roll.
-Cthulhu. Cthulhu. Cthulhu.
Det var nästan som att ordet gick rakt in i hjärnan på honom. Varelserna verkade bara bli fler och fler på land och ju närmare de kom honom ute på piren ju högre blev det fanatiska mässandet. Han kvävde en impuls att be dem dra åt helvete och bestämde sig för att spara på krafterna istället.
Med nervösa och fumliga ben klättrade han upp på staketet som omgav piren och stod vilt fäktande med armarna för att behålla balansen på det översta räcket. Ner till vattnet var det kanske fem, sex meter och Mikael hoppades verkligen att det mörka havet var tillräckligt djupt när han väl landade. En svag bris förde med sig den nu nästan välbekanta doften av död fisk, rutten frukt och avföring.
Han gjorde sig redo att hoppa när vattnet började sjuda och bubbla under honom. Upp från djupet kom en enorm varelse som enbart tycktes bestå av tänder och tentakler. En gigantisk gapande mun med sylvassa rader av rakbladsvassa knivar välkomnade honom att hoppa. Tentakel efter tentakel rörde sig skickligt in och ut mellan tänderna och verkade göra en ansats att gripa tag i Mikael och dra ner honom till hans väntande död.
När en röst lika gammal som universum kom vrålande ur den avgrund som var tänder, tentakler och död förlorade Mikael kampen om sitt förstånd och sprang skrattandes in i vansinnets värld. Det sista ord han hörde innan han föll ner i mörkret var lika olycksbådande som ondskefullt.
-Cthulhu.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar